Där sagans ord blir till
I djupaste skog där sagans ord blir till.
Där sägen möter myt och trollfolket vaknar.
När snötung vintergren vajar trots vinden är still.
Vi trogna froststungna som sagorna saknar.
Vi vakat med spira och krona i förvar.
Att ge till vaknande trollfader av konungaätt.
Och yxa som en gång mänskas kött skar.
Blott tiden står framför vårt folks födslorätt.
Hrimtursens kyla
I köldslagen borg jag bister vakar
Ty striden bars till norden när hösten togo slut
När sveafolket skära vågor med krigets drakar
I vinterns bett vår hednahär drog ut
Men vitekrist slog i bojor nordens män
Och skändade hednaplatserna i skogens fors
Men hrimtursens kyla är åter vår vän
Och präster skola fästas på sitt eget kors
Ty trollens folk som oss hade som rov
Har sovit djupt i tusen år
Nu galloperar sleipner och slår med blodig hov
Och sagofolken vakna och i härnad mot rovriddaren går
Modsång
Trampa på, trampa på, framåt fram, framåt gå
Höj din yxa, skaka ditt spjut, för oss till seger, led oss, dra ut!
Vi vill ej vika, vi vill stå fast, vi vill blott tjäna, ej vara till last
Hör tunga ekon, av taktfast gång, hör våra röster, hör våran sång
Led oss till kampen, till tumlet, till strid. Dra till batalj, stå ej bredvid!
Låt hornen ljuda, en urgammal sång, som manar fram glöden, ännu en gång
Tusende unga, axlar fäders börda, hur många pojkar skall svärden skörda?
Där granen tornar
Där torngran hög än växa, och grenar fläta tak
Där klippblock resa höga, och dölja vårt gemak
Där daggen skyler mossan, i evig silverskrud
Där hornstöt ifrån forno, ekat med sitt bud
Där slog vi sagans runor, i gudagammal sten
Där göt vi vår magi, i eldens röda sken
Där smidde vi de vapen som snart skall dras igen
Där kväda vi i skymning, och väcker gårdagen
Där skogens mjuka mossa, har givit oss en säng
Där står trollens mörka skogar och älvans blomsteräng
Där hammarslag har tystnat och ässjans eld är släckt
Där väntar sagans väsen, som gjallarhornet väckt
Vi har sovit djupt i tusen år men träder åter fram
Ty kristipräst som sövde vår månghövdade stam
Har tappat tron på guden, som ändock aldrig fanns
Vår styrka nu är dubbel, vår vrede som en glödgad lans
Tillbaka
